Måndagsfysik

Jag tyckte aldrig speciellt mycket om metafysik, bara när fick VG på en tenta om det, då var det nästan roligare än att sjunga i duschen. Annars tyckte jag mest att det var en sådan grej man kunde ha lite koll på men som i övrigt mest gav huvudvärk. Finns tid liksom? Vad uttrycker jag när jag säger att tid inte finns? Säger jag något alls eller säger jag att jag tycker att tid inte finns eller att jag inte gillar tid eller att tid och existens inte går hand i hand eller säger jag inget alls? Jag vet inte. Men de senaste fyra dagarna har jag i vilket fall som helst valt att inte tro på år, eller åtminstone inte på år som nystart - vad jag nu än uttrycker med det.

För hade de senaste dagarna varit en start på en ny tid hade min enda bestämt planerade jobbdag bestått av kassor lika döda som kommunismen och priser lika oriktiga som socialdemokraters problemlösning. Min nystart för skolarbete hade bestått av ett grupparbete vilket endast två av fem dök upp till. Min nystart för hälsa hade bestått av en läckande näsa, ofrivilligt gråtande ögon och en blåmärkesprydd kropp. Mitt tidspassande hade bestått av sista minuten-ankomster. Mitt pluggande hade legat ungefär 100 sidor back. Min egenlagade kost hade besått av nudlar och wokgrönsaker.

En sådan nystart kan jag inte ha.

Så jag väntar med att ta nystarten till en sådan dag då allt går min väg.

Men det är bara ett perspektiv. Om man bortser från det dåliga är allt bra. Och det dåliga är faktiskt rätt tråkigt att fokusera på. Och dessutom förstår jag inte varför man ska starta om hela tiden, det är nog bättre att rulla på när man väl har farten uppe.